.
Det finns saker man vill ha ogjort, det finns saker man absolut ångrar och tillfällen man önskar att de aldrig existerat. Dessa är dock svåra att ha ogjorda och lika svåra att reda ut. Någonstans inuti kroppen måste man hitta någon sorts tröst, någonting som gör resten av tiden värd. Detta blogginlägg blir något av en bekännelse och en tröst, en kombination? Den är inte riktad till någon utan till dem som känner igen sig, den är skriven ur mitt perspektiv. Hur kan man vara så grymt olycklig samtidigt som man finner glädje i tillfällen? Kanske ett sätt att koppla bort. Jag är så grymt misslyckad, ååå vad vi ska tycka synd om henne tänker ni nu, men inte så jag menar. Jag är faktiskt det. Det är inte speciellt många saker jag lyckats med i mina 19 år, det jag lyckats med har antingen med skolan eller tur att göra. Det är tragiskt. Fia ringde igår, Mikaela idag, tur det. De intalar mig att saker löser sig, att saker blir bra. Jag är tveksam, varför skulle det lösa sig för mig? Det gör ju aldrig någonting annat. Jag är inte troende, men vill någonstans ändå tro på en högre makt, intalar mig att någon finns som ser alla individer, som kan hjälpa till. Jag längtar hem, men trivs kanon bra här nere, bara inte just nu. Vad ska jag göra för att ställa saker till rätta? Eller spelar det ingen roll. Jag känner mig minst här, någonting som jag även är i praktiken. Minst och oerfaren? Knappast. Inte när det gäller tråkiga saker i allafall, sådant som får en i trubbel. Att ständigt ha en klump i magen har blivit en vana, visst varför utsätter jag mig för det då? Det vet jag inte, kan jag inte svara på. Hade mer än gärna kunnat besvara den frågan, men någon måste ha någonting emot mig? Att bete sig som ett svin är oacceptabelt och det har jag erkänt, men har man inte rätt till en andra chans? Om mördare som får livstid kommer ut efter 20 år, borde väl inte jag få något högt straff? Jag lider dock av en sak - serious talk. Att öppna sig, gråta och bekänna allt inför någon gör mig nervös. Inte bara nervös utan fruktansvärt illa till mods. Efter att ha försökt sitta hos olika psykologer och kuratorer och öppna sig utan resultat är det ingen bra lösning. Kanske därför jag skriver i hopp om att bli förstådd. Sanningen är den bästa sägs det, trots att den ibland gör folk illa? Är den nödvändig då. Jag ser upp till dem som alltid tycker det, att den alltid är nödvändig. Jag tillhör tyvärr inte en av dem. Handlar det om uppväxt? Kanske. Är man en sämre människa då? Eller ser man bara livet på ett annorlunda sätt, jag hoppas det. Är det därför jag har svårt med förhållanden, för att jag inte kan ta ett avslut? Är det därför man vill vara alla till lags, för att ingen ska bli besviken. Att man tycker att "jag älskar dig" är svårt att uttrycka, är man konstig då? En sak är i allafall säker, man lär sig av sina misstag, precis som jag verkligen gjort. Allting packas i livsryggsäcken man bär på ryggen. Jag hoppas jag både kan bli förlåten och förlåta. Livet går ju hela tiden vidare, man vaknar och det är en ny dag. Vissa dagar vill man dock inte gå upp, man skulle kunna ligga kvar i sängen, hur länge som helst. Det jag vill säga med detta är att jag är grymt ledsen för allt jag orsakat, men att jag hoppas att ni kan hitta någon glädje med mig trots allt. Jag älskar er. Förlåt.