Malins.

Jag måste skriva. Och jag skiter i om ni enbart tycker det är strunt jag kluddar ned. För mig, just nu är det något som måste ut. Om man kan få uppenbarelser så kom en sådan till mig denna tisdagskväll. Någonting måste hända och nu har en lyckats sparka mig i arslet med de tankarna. Jag ska gifta mig med honom. Han är paxad. Jag är förälskad. Ronnie Sandahl. Att jag fick upp ögonen för honom är egentligen märkligt, tror det var Linn som inspirerade mig. Jag intervjuade hennes och frågade om hennes journalistiska förebild. Det var han. Denna kloka, unga krönikör som får mig att bli smårädd av det sanna budskap han förmedlar till mig.

"

Jag är tom.

Kör ned en spade i halsen på mig och det sjunger "klonk".

Man bottnar direkt.

Det är mer än ett år sedan jag verkligen kände något.

Jag ser henne ibland. Känslan har kallnat, men jag minns.

Tänk själv, när kände du senast att ditt liv hängde på ett telefonsamtal eller ett leende?
Och hur mycket saknar du det? Snälla, rodna inte. Patetiken bor granne med kärleken. De bär varandra.

För mig är det mer än ett år sedan och jag minns att jag aldrig sökte känslan.

Jag var tvungen att hejda den.

Hon har barn nu.

"

Jag fick ett ryck nu, alldeles nyss. Att läsa några av hans krönikeverk. Blev jag besviken? Oh, nej. I krönikan Stockholm - en förvuxen småstad skriver han om irritationen vi är många har över uteställena som stänger alldeles för tidigt för att hinna avsluta biokvällen med en kaffe. Eller att kunna småtjattra halva natten, bara för att man vill det. Hit med chinos och en citrusloka handlar om det nya sms och internetspråket, som Ronnie anser sig för gammal för. En mycket underhållande liten text. Min mamma tror att jag är bög är bra. Och tro det eller ej, men mina kusiner påstår att jag är lebb. "Du har aldrig med dig någon kille hit, så när får vi träffa någon tjej". Men vad händer sen då, tjejer? om utvikens baksida och när verkligenheten kommer ifatt. Sist men inte minst krönikan Kärlek svider - den måste skrikas ut som är skrämmande bra,sann och enkel. Precis sånt jag vill läsa, bli berörd av.

Jag har tidigare tipsat er om Ronnies debutroman och jag vill göra det ännu en gång. Läs den! Mina minnen till den boken är mp3n, tågresor och små tårar som jag förträngde i ögongloben. Allt för att inte den halvsnygge killen och tanten bredvid skulle upptäcka att jag var svag, en riktig klenis. Men i sådana stunder kan man vara det, som i många andra fall också. Ibland ska man vara klen, med all rätt.


Läs, kommentera mig om vad ni tycker. Men snälla, ta honom inte ifrån mig. Han är paxad.