Malins.

Bloggen är fortfarande i kaos. Och med största sannolikhet kommer den att förbli sådan även denna veckan som kommer. Tiden räcker helt enkelt inte till för att ägna timmar åt kodning i alla tänkbara slag. Bra är väl kanske det, jag menar att jag har något bättre för mig såhär i sommartider. Framförallt jobb. Och ångest. En mycket trevlig torsdag susade förbi, med ett besök på Sticky Fingers och mysförfest med Mick. Mitt lilla lyckopiller i kladdkakeform. Veckan som kommer blir sanslöst bra och sanslöst krävande. Men framförallt Kent. Ja, så är det. På fredag kväll vankas detta underbara band i Göteborg, jag kommer vara där. Mick också. Och antagligen ett gäng fans till, några som bara kan de tre låtar som spelas på radion och några gamla rävar som oss. Det blir bra, peppningen har redan börjat.

Idag, när Mick skulle göra mig sällskap till bussen kom det fram en främmande man till oss. Jag förväntade mig en kommentar i stil med om vi hade cigg eller liknande. Den kommentaren uteblev och istället öppnade han munnen och sa följande (varnar känsliga läsare):
Äckelgubben: Tjenare tjejer, vad sägs om en trekant med mycket fittslick?!
Malin: Nej tack, gärna inte.
Mick: Skratt...skratt...skratt...skratt..
Äckelgubben: Det var väldigt vad du var trevligt, du är en bra säljare.
Malin: Ja, man får göra sitt bästa.
Mick: Skratt..skratt...skratt..skratt...

Jag blir så trött och irriterad. Varje dag, i varje tidning står det om Liseberg efter olyckan som inträffade i veckan. Det skrivs om nya incidenter och säkerhetskontroller som uteblivit. Journalisterna svartmålar Liseberg och ger dem ett dåligt rykte som de inte förtjänar. Att Rainbow i detta fall går sönder och skadar ett tvåsiffrigt antal människor är tragiskt och absolut inte på något sätt bra. Det vi dock ska komma ihåg är att Rainbow är en av de äldsta attraktionerna och aldrig tidigare råkat ut för en olycka. Att besöka ett nöjesfält innebär risker, som alla är medvetna om. Vi kan inte blunda för att olyckor inträffar. Vi kan inte heller blunda för att cancer sprids och att människor blir påkörda. Av egna jobberfarenheter på Liseberg kan jag berätta att jag sällan skådat sådan noggranhet som på Liseberg. Säkerheten prioriteras högst upp och så även personalen. Jag tycker det är beklagligt om Sveriges största nöjesfält kommer bli lidande för medias intresse av olyckorna. Försvarar inte på något sätt olyckan i sig och jag förstår chocken vittnena drabbades av. Läskigt och mycket tragiskt. Men vi ska komma ihåg, att det är lika lätt - om inte lättare att bli påkörd i korsningen utanför Liseberg. Vi kan lika väl bli förgiftade av sockervadden eller drabbas av cancer. Det är så lätt att måla upp olyckor men så svårt att ta upp de sjukdomar som drabbar hundratals människor varje dag, varje minut. Jag hoppas att Liseberg skärper sin säkerhet ytterliggare ett snäpp, om möjligt och att vi turister fortsätter uppskatta tjusningen på vårt mysiga nöjesfält. Du väljer själv vad du vill åka, om du vill åka. Men ärligt talat, hur ofta inträffar en olycka där av alla de gånger maskinerna kör per dag?

Imorgon flyttar jag mitt liv ifrån Smålands skogar. Kalmar får klara sig utan mig. Beslutet vad tvunget att tas och det känns rätt bra. Det jag längtar efter är alla klasskompisarna och vännerna man lärt känna, men jag anser inte att det är rätt anledning att stanna kavr för. Ska så gott jag kan hålla kontakten med er. Hoppas ni även vill hålla den med mig. Många av er i klassen kommer att gå långt, det vet jag. NI är grymt duktiga på det ni gör och har hamnat helt rätt. Var glada för det. Min rastlöshet får mina myror i kroppen att längta efter något annat och förhoppningsvis har jag hittat det. Många frågar hur det blir med Piteå i höst och studierna där. Jag vet inte än. Allt beror på bostad.

Nu ska jag sova. En lång dag imorgon.
Take Care.


Som eld - Thåström