Malins.

Många är de, killarna och tjejerna som blir vänner med alla av det motsatta könet, men inte mycket mer. Det liksom vill sig inte, på grund av att de gör allting rätt. De är trevliga, artiga, snälla och allmänt bra människor. Men de saknar Det. Vi, de flesta av oss faller för det lilla farliga, eller svårfångade. Det som inte riktigt går att nå, de tjejer och killar som man får jaga och slita för. Man lockas till frestelsen som man vet kommer att såra och slita ens känslor i bitar. Oftast i alla fall. Dessa personer är mycket väl medvetna om sina valmöjligheter och utnyttjar givetvis dessa också. De hör av sig när det passar dem och gör vad som faller dem in. De snälla personerna som egentligen borde vara allas dröm blir just polare. En polare som alltid är där och ställer upp, utan att se hur utnyttjade de blir i många fall. Alla är givetvis inte inräknade i denna klunga människor som antingen tillhör de "populära" eller "polarna", men tanken är intressant. Varför är inte det uppenbara och självklara, så självklart? Alla dessa gentlemen som gör allting rätt, öppnar dörrar, bjuder på fika och tackar för en trevlig kväll inte intressanta? Varför faller man inte för dessa "bra" killar. Varför nöjer man sig inte med det, varför behövs jämnt denna spänning? Tjejer är likadana, utnyttjar situationer till max. Se hur långt de kan gå, innan killen antingen ber på sina knän eller sticker sin väg. Sedan gråter de ändå och påstår att de blivit dumpade. Att det är synd om dem, att han var en "idiot" och så vidare. de personer som är värda att finna äkta kärlek, finner den i många fall inte. På grund av att de inte är tillräckligt onda rent utsagt. De skriver för många sms, är "för intresserade" (hur man nu är det?) och allmänt måna om hur personen i fråga mår.

En sådan kille är David, killen som vårt filmmanus handlar om. Han är polare med alla tjejerna i klassen och inbillar sig att tjejerna kanske är en gnutta intresserade. Tjejerna i sin tur ser han bara han som en otroligt trevlig och shysst kompis. Men han har inte det lilla extra, det som får tjejerna att bli intresserade och attraherade. Allting går fel för honom, fast han egentligen gör allting rätt. Han har helt okej kläder, helt okej musiksmak och helt okej kropp. Men allting är för bra, för lagom. Han är inte utanför på något vis, men han är bara en i mängden. Killen som får följa med som smakråd, killen som betalar när klasskompisen glömt pengar och han som tror att horoskopet någon gång ska stämma. Han är den sanna romantikern som lyssnar på Oasis - Wonderwall medan han fixar sitt hår och rättar till skjortan.

Frågan är varför det är såhär, för jag tror alla kan känna igen sig. Antingen som personen som behandlar alla väl och är egentligen den perfekta partnern, eller den som utnyttjar situationen och på så sätt vinner hjärtan samtidigt som någon annans krossas. Varken man vill eller inte. Vi har varit i situationen allihopa. När vi under dessa två dagar skrivit manuset har en klump i hjärtat på någt sätt växt. Tänk att verkligheten faktiskt ser ut såhär. Tragiskt ond. Vi utnyttjar och blir utnyttjade. För att förhoppningsvis lära oss till nästa gång. Att vi valde att skriva manus om det och att David är huvudperson var kanske inte oväntat, men inte heller medvetet. Det fina i kråksången är vändningen i slutet av filmen, han inser vad som behövs göras. Då vänder allt. Frågan är om det ska behöva vara så? Att man ska behöva ändra sig för att bli bättre på något och då lyckas? Faller man inte tillbaka i samma mönster efter ett tag i alla fall? "Den andra chansen" det pratas om att man ska ge folk är nog inte så dum trots allt.

Eller vad tror ni?



And all the roads we have to walk are winding
And all the lights that lead us there are blinding
There are many things that I would
Like to say to you
But I don't know how

Because maybe
You're gonna be the one that saves me
And after all
You're my wonderwall

/ Oasis - wonderwall



Take Care.