2008. Nytt år - Nya förändringar.
Gott nytt 2008!
Hoppas alla hade en trevlig sista / första dag på året. Det hade jag. Den tillbringades i landet i söder, närmare bestämt i Höör. Alldeles nyss kom jag innanför dörren efter en 4 timmars tågresa och 1 1/2 timmes bussresa. Man hinner lyssna igenom mp3n några gånger och även tänka en hel del. I skåne snöade det och var jättemysigt, i Göteborg är det som vanligt bara grått och kallt. Tågresan gick hyffsat smärtfritt med hjälp av Ronnie Sandahls underbara bok Vi som aldrig sa hora. Den är även planerad att bli film till sommaren. Ni borde läsa, den tar upp vardagen från alla vinklar på ett okomplicerat sätt - bara sanningen. En hel del av boken påminner om gänget i skåne. Och alla andra tänkbara gäng också. Vek en del sidor i boken med rader som jag fastnade för. Tänkte bjuda på några i detta inlägg, skrivs med kursiv text.
Hon hade fyllt sexton och han skulle. Hon var fantastisk, men inte hans. Minns hon? Alla kvällarna på golvet framför hennes stereo. Ed Harcourts röst. Hannes som bad Jessica att lyssna extra noggrant när rösten kom fram till första raden i andra versen i >>She fell into my arms<<. Jessicas rum var inte ostädat men rörigt. Böckerna han hade lånat ut tilll henne, med små citat av Håkan Hellström på försättsbladen , låg orörda i en stapel på golvet under sängen. De drack te och låtsades vara vuxna.
eller så satt de bara tysta och det var också ganska okey;allt som hördes var bilarna ute på gatan och det sugande ljudet av hennes läppar mot den varma porslinsmuggen.
Hannes och Jessica var vänner;bara vänner.
Än så länge.
Det sista var hennes tillägg, om någon frågade.
Tillbaka till nyårsfirandet.
Söndag kväll kastade jag av mina stövlar och drämde ned min väska i hallen hos familjen Glenn och Jens. Jag välkomnades med mat och sedan lite spelkväll. Mysigt. Nyårsafton inleddes med frukost hemma hos Stefanie, mycket trevligt och gott. Efter det väntade en kall men solig promenad till "byn" igen och shopping för Stefanies del. Sedan väntade matlagning, dukning och andra förberedelser för årets sista kväll. Middagen bestod av rom/skaldjurstårta med sallad och tomat. Till varmrätt fläskfilè,hasselbackspotatis och grönpepparsås. Till det var det sparris och sallad. Efterätten var en mycket god tryffelkaka med grädde.
Det smälldes en hel del fyrverkerier och en allmänt skön stämning. Det blev sällskapsspel och dans också. En av mina absoluta favoritlåtar fick jag spelad flertalet gånger, Jeerk it out med Ceasars, det är bra att vara på hemmafest där inte dj:n bestämmer. Mitt glitterlinne blev bevismaterial för vilka platser jag hade befunnit mig på kvällen- den fällde paljetter överallt. Nyårsdagen blev lugn. Jag mådde prima, det gjorde dock inte alla andra. (Hehe) Slappdag med städning, Tv och pizza. Idag blev det mysfrukost som innehöll i stort sett endast sexsnack. Det är märkligt att allt kan förknippas till den intimastuden mellan två personer. Faktiskt rätt faschinerande. Varenda mening någon sa, kunde leda till en sextolkning. Komiskt. Beroende. Sedan bestod dagen av packning, softande i soffan och middag innan jag tog pågatåget på väg hem mot götet igen.
Tack så jättemycket för att jag fick komma!
Kristian blottar ryggslutet när han lutar sig fram för att ställa den tomma ölburken på bordet.
- Du har ju hår på ryggen!
- Ja?
- Raka bort det, säger Frippe.
- Varför det?
- Det är äckligt. Jag läste något om det för ett tag sen. Det kan ha varit i Cafè. De har ju en nån tjejpanel. En gång fick de svara på vad som var det mest avtändande en kille kan göra. Ha hår på ryggen, svarade de. Det var till och med äckligare än hår på pungen.
- Jag har hår där också.
- Cartman, går du in för att inte få ligga, eller?
- Jag tror inte det behövs.
Torsdag, fredag och förmiddagen av lördagen ska tillbringas på västkusten. Sedan väntar tåget igen, till östkusten. Vet inte vad dagarna ska bjuda på, antagligen en hel del omotiverat pluggande. På lördag när jag landat med mina tusen väskor ska jag fira Kristina i hennes nya lägenhet. Sedan väntar vardagen igen. Hade inget direkt nyårslöfte iår, inte som lovades på tolvslaget i alla fall. Då sprang jag mest runt och matade folk med jordsgubbsskumpa. Men jag har ett löfte i alla fall, ett löfte som jag hoppas kunna hålla.
2007 innehöll massor, av minnen.
Sista tiden på gymnasiet med bal och student. Flytt ifrån Eleonore. En sommar med regn, grillkvällar och vattenskidor. Utekvällar med tjejerna. En hel del spelningar. Flytt till Kalmar. Nollning. Tågresor. Och mycket mer.
Två pojkar i varsitt nybyggt hus med noggrant ansade gräsmattor och säkerhetsbesiktade lekplatser. Kristian var ett år äldre, Hannes var ett steg framför.
Äcklades han någonsin av sig själv? Kristian kan inte minnas. Antagligen inte. Det var en lycklig tid. Eller? Är också det en i rad av lögner? Nej, ja. En vacker lögn. Ta den inte.
Vad är förresten ett minne värt? han ska göra sig av med dem. Vartenda ett. Sälja sina bästa på Ebay.
Minnen bara väger.
Förutom ett.
Snart ska jag avsluta dagens inlägg i min "tycka synd om sig själv blogg" som bloggandet tydligen kallas. Kalla det vad ni vill. Det finns ju ett visst intresse och nyfikenhet av den i alla fall, finns ju några själar som läser den. Ska packa upp en del av packningen, resten får vänta tills imorgon. Ska i ett desperat försök ringa Frida imorgon också och hoppas på att hon har en sista minuten klipptid till mig. Det är en katastrof just nu. Att jag ens kan visa mig utanför husknuten är ett frågetecken. Hoppas på ett under, en tid...
Och nu satt han med ryggen mot sängramen och önskade att också han kunde bete sig iskallt och oberört. Hårdare på ytan, svårare att tränga igenom.
Vassare i kanterna. Godhet lönar sig inte.
Om detta visste femtonåringen ingenting.
Han fick lära sig.
Han som trodde att kärlek var ett resultat av två personer som tycker om varandra. Han som trodde att tjejer vill ha killar som bryr sig.
Han tvingades inse att tjejer vill ha killar som berättar för tio grabbar på en förfest om hur han brukar sätta på henne bakifrån, hur han sprutar henne över ryggen. Färdigpaketerade. Mördarkön och hustrumisshandlargener. Med körkort och bil.
Så mycket som femtonåringen ännu inte visste, så mycket kvar att tvingas inse:
Vi som höll deras hår när de kräktes.
Vi som aldrig sa hora.
Vi är också de som aldrig blir deras.
Bestäm er nu inte för att inte tycka om boken på grund av Ronnies ordval och råhet. Det är som sagt bara sanningen, våga inse det. Han skriver aktuellt och rakt på sak, inga krusiduller och sammet i kanterna. Kapitel tjugotvå är så fint, en sida text som kan beröra så många läsare på sitt eget sätt. Alla har upplevt det.
Jag är som karaktären Hannes i boken.
Take Care.
Är det någon idè att hoppas? Kommer det någonsin leda till något i alla fall?
Hoppas alla hade en trevlig sista / första dag på året. Det hade jag. Den tillbringades i landet i söder, närmare bestämt i Höör. Alldeles nyss kom jag innanför dörren efter en 4 timmars tågresa och 1 1/2 timmes bussresa. Man hinner lyssna igenom mp3n några gånger och även tänka en hel del. I skåne snöade det och var jättemysigt, i Göteborg är det som vanligt bara grått och kallt. Tågresan gick hyffsat smärtfritt med hjälp av Ronnie Sandahls underbara bok Vi som aldrig sa hora. Den är även planerad att bli film till sommaren. Ni borde läsa, den tar upp vardagen från alla vinklar på ett okomplicerat sätt - bara sanningen. En hel del av boken påminner om gänget i skåne. Och alla andra tänkbara gäng också. Vek en del sidor i boken med rader som jag fastnade för. Tänkte bjuda på några i detta inlägg, skrivs med kursiv text.
Hon hade fyllt sexton och han skulle. Hon var fantastisk, men inte hans. Minns hon? Alla kvällarna på golvet framför hennes stereo. Ed Harcourts röst. Hannes som bad Jessica att lyssna extra noggrant när rösten kom fram till första raden i andra versen i >>She fell into my arms<<. Jessicas rum var inte ostädat men rörigt. Böckerna han hade lånat ut tilll henne, med små citat av Håkan Hellström på försättsbladen , låg orörda i en stapel på golvet under sängen. De drack te och låtsades vara vuxna.
eller så satt de bara tysta och det var också ganska okey;allt som hördes var bilarna ute på gatan och det sugande ljudet av hennes läppar mot den varma porslinsmuggen.
Hannes och Jessica var vänner;bara vänner.
Än så länge.
Det sista var hennes tillägg, om någon frågade.
Tillbaka till nyårsfirandet.
Söndag kväll kastade jag av mina stövlar och drämde ned min väska i hallen hos familjen Glenn och Jens. Jag välkomnades med mat och sedan lite spelkväll. Mysigt. Nyårsafton inleddes med frukost hemma hos Stefanie, mycket trevligt och gott. Efter det väntade en kall men solig promenad till "byn" igen och shopping för Stefanies del. Sedan väntade matlagning, dukning och andra förberedelser för årets sista kväll. Middagen bestod av rom/skaldjurstårta med sallad och tomat. Till varmrätt fläskfilè,hasselbackspotatis och grönpepparsås. Till det var det sparris och sallad. Efterätten var en mycket god tryffelkaka med grädde.
Det smälldes en hel del fyrverkerier och en allmänt skön stämning. Det blev sällskapsspel och dans också. En av mina absoluta favoritlåtar fick jag spelad flertalet gånger, Jeerk it out med Ceasars, det är bra att vara på hemmafest där inte dj:n bestämmer. Mitt glitterlinne blev bevismaterial för vilka platser jag hade befunnit mig på kvällen- den fällde paljetter överallt. Nyårsdagen blev lugn. Jag mådde prima, det gjorde dock inte alla andra. (Hehe) Slappdag med städning, Tv och pizza. Idag blev det mysfrukost som innehöll i stort sett endast sexsnack. Det är märkligt att allt kan förknippas till den intimastuden mellan två personer. Faktiskt rätt faschinerande. Varenda mening någon sa, kunde leda till en sextolkning. Komiskt. Beroende. Sedan bestod dagen av packning, softande i soffan och middag innan jag tog pågatåget på väg hem mot götet igen.
Tack så jättemycket för att jag fick komma!
Kristian blottar ryggslutet när han lutar sig fram för att ställa den tomma ölburken på bordet.
- Du har ju hår på ryggen!
- Ja?
- Raka bort det, säger Frippe.
- Varför det?
- Det är äckligt. Jag läste något om det för ett tag sen. Det kan ha varit i Cafè. De har ju en nån tjejpanel. En gång fick de svara på vad som var det mest avtändande en kille kan göra. Ha hår på ryggen, svarade de. Det var till och med äckligare än hår på pungen.
- Jag har hår där också.
- Cartman, går du in för att inte få ligga, eller?
- Jag tror inte det behövs.
Torsdag, fredag och förmiddagen av lördagen ska tillbringas på västkusten. Sedan väntar tåget igen, till östkusten. Vet inte vad dagarna ska bjuda på, antagligen en hel del omotiverat pluggande. På lördag när jag landat med mina tusen väskor ska jag fira Kristina i hennes nya lägenhet. Sedan väntar vardagen igen. Hade inget direkt nyårslöfte iår, inte som lovades på tolvslaget i alla fall. Då sprang jag mest runt och matade folk med jordsgubbsskumpa. Men jag har ett löfte i alla fall, ett löfte som jag hoppas kunna hålla.
2007 innehöll massor, av minnen.
Sista tiden på gymnasiet med bal och student. Flytt ifrån Eleonore. En sommar med regn, grillkvällar och vattenskidor. Utekvällar med tjejerna. En hel del spelningar. Flytt till Kalmar. Nollning. Tågresor. Och mycket mer.
Två pojkar i varsitt nybyggt hus med noggrant ansade gräsmattor och säkerhetsbesiktade lekplatser. Kristian var ett år äldre, Hannes var ett steg framför.
Äcklades han någonsin av sig själv? Kristian kan inte minnas. Antagligen inte. Det var en lycklig tid. Eller? Är också det en i rad av lögner? Nej, ja. En vacker lögn. Ta den inte.
Vad är förresten ett minne värt? han ska göra sig av med dem. Vartenda ett. Sälja sina bästa på Ebay.
Minnen bara väger.
Förutom ett.
Snart ska jag avsluta dagens inlägg i min "tycka synd om sig själv blogg" som bloggandet tydligen kallas. Kalla det vad ni vill. Det finns ju ett visst intresse och nyfikenhet av den i alla fall, finns ju några själar som läser den. Ska packa upp en del av packningen, resten får vänta tills imorgon. Ska i ett desperat försök ringa Frida imorgon också och hoppas på att hon har en sista minuten klipptid till mig. Det är en katastrof just nu. Att jag ens kan visa mig utanför husknuten är ett frågetecken. Hoppas på ett under, en tid...
Och nu satt han med ryggen mot sängramen och önskade att också han kunde bete sig iskallt och oberört. Hårdare på ytan, svårare att tränga igenom.
Vassare i kanterna. Godhet lönar sig inte.
Om detta visste femtonåringen ingenting.
Han fick lära sig.
Han som trodde att kärlek var ett resultat av två personer som tycker om varandra. Han som trodde att tjejer vill ha killar som bryr sig.
Han tvingades inse att tjejer vill ha killar som berättar för tio grabbar på en förfest om hur han brukar sätta på henne bakifrån, hur han sprutar henne över ryggen. Färdigpaketerade. Mördarkön och hustrumisshandlargener. Med körkort och bil.
Så mycket som femtonåringen ännu inte visste, så mycket kvar att tvingas inse:
Vi som höll deras hår när de kräktes.
Vi som aldrig sa hora.
Vi är också de som aldrig blir deras.
Bestäm er nu inte för att inte tycka om boken på grund av Ronnies ordval och råhet. Det är som sagt bara sanningen, våga inse det. Han skriver aktuellt och rakt på sak, inga krusiduller och sammet i kanterna. Kapitel tjugotvå är så fint, en sida text som kan beröra så många läsare på sitt eget sätt. Alla har upplevt det.
Jag är som karaktären Hannes i boken.
Take Care.
Är det någon idè att hoppas? Kommer det någonsin leda till något i alla fall?
Lämna gärna en hälsning här
Postat av: fatty
Hade hoppats på att du skulle lägga ut bilder från din outfit på nyår!
Postat av: Glenn
Tack själv för att du kom. Det var jättetrevligt.
Puss o kram
Trackback