En känsla för detaljer.
Nu äntligen sitter jag i lugn och ro och kan skriva. Jag ber om ursäkt för att de dröjt så fruktansvärt, men liksom inte bara funnits tid. Letar i stort sett hela dagarna efter ett boende i Kalmar för att kunna plugga där. Om jag inte får tag på något blir det nog inte så..tänker inte åka till kalmar i ovisshet och bara hoppas på att få tag på något. Fungerar inte riktigt så. Vill så himla gärna dit, det jag längtad efter ju...men skulle väl bara vara jag som kan misslyckas med sådant. Den ständiga oturen. Det har blivit väldigt mycket utgångar på senaste tiden. Varit i halmstad, Sticky Fingers och lyssnat på Juvelen och Laakso och varit i stan. Lite mycket av det goda. Idag har jag jobbat, mycket segt pass men hann läsa mycket skvaller och veckotidningar. Kul på sitt sätt. Värdet är katastrof som vanligt, himmelen är ständigt grå och huvudet är ständigt trött. Snälla ge oss lite sol så vi orkar med det kommande halvåret.
"Tjejer pratar med varandra på samma sätt som killar. Det är bara att tjejer har en känsla för detaljer"
/ Amy Winehouse
Sitter och tittar på barnsjukhuset och blir så ledsen. Det handlar bland annat om en som är syskonstödjare , en person som finns till för syskonen till ett sjukt barn. Ett mycket bra jobb, det borde finnas fler sådana. Att bara ha någon som hjälper till och som ger dessa barn uppmärksamhet och få glömma det jobbiga, så otroligt viktigt. Fler personer som jobbar med känslor behöver vi. Kanske ska jag bli en sådan istället? Jag vet många som hade behövt stöttning och få glömma bekymmer för en stund. Barn är framtiden och det ska vi ta vara på.
Nu är det Beck på tvn. Man har sett den många ggr, men ändå intressant. Denna veckans Annonsmannen är som många andra så sanna. Alltså med det menar jag det kan verkligen inträffa på "riktigt", varför gör man filmer som kan få "idioter" att vilja genomföra detta själva. Att få idèer som kan leda till någonting fruktansvärt. Det har ju faktiskt framkommit att flera filmer haft stora invärkningar på riktiga katastrofer som inträffat.
Jag vill börja packa alla mina saker, jag vill flytta och göra någonting annat. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få göra det de närmaste veckorna. Snart kommer Martina Haags bok på bio, den jag berättade om för ett tag sedan. I veckan läste jag någonting mer som jag bliev väldigt glad över. Emma Hambergs bok Mossvikenfruar ska göras film av. Jippi! Den boken borde ni läsa tjejer. Så nu har jag tre filmer att vänta på - underbar och älskad av alla och på jobbet går det också jättebra, små citroner gula & mossvikenfruar. Kanon!
På tisdag ska nog jag och Fia på second hand, finns det något roligare?
Borde egentligen inte gå på det, har gjort av med alldeles för mycket
pengar på sistone, men kan ej låta bli. Att bara gå och kolla och få idèer är så kul. Speciellt när modet är så grymt just nu - nytt och gammalt i en härlig mix.
Det var komiskt när jag var i Halmstad onsdag - torsdag med Sofia. Vi gick ut på kvällen och roade oss. På gatan möter jag först en kille som har "whyred t-shirten" ( som pälsk har ). En stund senare ser jag även en tjej som har samma variant fast i klänningsmodell ( en klänning som jag hör ett ständigt tjat om ifrån pälsk att jag ska införskaffa. Dock mycket snygg, men är väldigt tveksam om den passar på mig ). Förövrigt så var Halmstadsresan väldigt oplanerad men helt kanon. Torsdagen innan hemresa tillbringades på tylösands härliga och otroligt varma strand. Minnesvärt.
Saker jag inte skulle tacka nej till för tillfället:
» Massage
» Estèe Lauder, Artist`s Brow pencil
» En dejt
» Lägenhet i kalmar
» Skor!
» Härliga underbara klänningar
» Ny musik
» Sol!
Funderade en del på jobbet idag på hur otroligt kräsna vi är. Hur otacksamma vi är över att huvudtaget leva. Vi hittar minsta lilla fel att klaga på och inte minst på varandra. Det snackas hela tiden om att man ska hitta den rätte -a , och att den perfekta personen finns därute någonstans. Hur stor är chansen att man hittar denna -den? Jag är ett praktexemplar på att hitta fel. En sorts undanflykt. Jag säger som Camilla, jag är kär i kärleken. Inte konstigt att man inte kan hitta någon då. Vi har så lätt att klaga och så svårt för att uppmuntra varandra och oss själva. Vi vill vara alla till lags, samtidigt som man ska hinna med att äta,sova och träna. Det går inte ihop. Vi har bara 24 h per dygn. Vi måste ta vara på oss. Senast idag så kom min chefs fru in och berättade om en man som var bekant för henne, han hade dött 48 år gammal - i stress. Han var lärare, sportade och skulle vara alla till lags. Tyvärr är han varken dne första eller sista som kommer dö utav detta. Det har blivit en form av vår livsstil - att stressa. Att på så kort tid som möjligt, hinna med så mycket som möjligt.
Fia, jag och Jenny.
"Tjejer pratar med varandra på samma sätt som killar. Det är bara att tjejer har en känsla för detaljer"
/ Amy Winehouse
Sitter och tittar på barnsjukhuset och blir så ledsen. Det handlar bland annat om en som är syskonstödjare , en person som finns till för syskonen till ett sjukt barn. Ett mycket bra jobb, det borde finnas fler sådana. Att bara ha någon som hjälper till och som ger dessa barn uppmärksamhet och få glömma det jobbiga, så otroligt viktigt. Fler personer som jobbar med känslor behöver vi. Kanske ska jag bli en sådan istället? Jag vet många som hade behövt stöttning och få glömma bekymmer för en stund. Barn är framtiden och det ska vi ta vara på.
Nu är det Beck på tvn. Man har sett den många ggr, men ändå intressant. Denna veckans Annonsmannen är som många andra så sanna. Alltså med det menar jag det kan verkligen inträffa på "riktigt", varför gör man filmer som kan få "idioter" att vilja genomföra detta själva. Att få idèer som kan leda till någonting fruktansvärt. Det har ju faktiskt framkommit att flera filmer haft stora invärkningar på riktiga katastrofer som inträffat.
Jag vill börja packa alla mina saker, jag vill flytta och göra någonting annat. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få göra det de närmaste veckorna. Snart kommer Martina Haags bok på bio, den jag berättade om för ett tag sedan. I veckan läste jag någonting mer som jag bliev väldigt glad över. Emma Hambergs bok Mossvikenfruar ska göras film av. Jippi! Den boken borde ni läsa tjejer. Så nu har jag tre filmer att vänta på - underbar och älskad av alla och på jobbet går det också jättebra, små citroner gula & mossvikenfruar. Kanon!
På tisdag ska nog jag och Fia på second hand, finns det något roligare?
Borde egentligen inte gå på det, har gjort av med alldeles för mycket
pengar på sistone, men kan ej låta bli. Att bara gå och kolla och få idèer är så kul. Speciellt när modet är så grymt just nu - nytt och gammalt i en härlig mix.
Det var komiskt när jag var i Halmstad onsdag - torsdag med Sofia. Vi gick ut på kvällen och roade oss. På gatan möter jag först en kille som har "whyred t-shirten" ( som pälsk har ). En stund senare ser jag även en tjej som har samma variant fast i klänningsmodell ( en klänning som jag hör ett ständigt tjat om ifrån pälsk att jag ska införskaffa. Dock mycket snygg, men är väldigt tveksam om den passar på mig ). Förövrigt så var Halmstadsresan väldigt oplanerad men helt kanon. Torsdagen innan hemresa tillbringades på tylösands härliga och otroligt varma strand. Minnesvärt.
Saker jag inte skulle tacka nej till för tillfället:
» Massage
» Estèe Lauder, Artist`s Brow pencil
» En dejt
» Lägenhet i kalmar
» Skor!
» Härliga underbara klänningar
» Ny musik
» Sol!
Funderade en del på jobbet idag på hur otroligt kräsna vi är. Hur otacksamma vi är över att huvudtaget leva. Vi hittar minsta lilla fel att klaga på och inte minst på varandra. Det snackas hela tiden om att man ska hitta den rätte -a , och att den perfekta personen finns därute någonstans. Hur stor är chansen att man hittar denna -den? Jag är ett praktexemplar på att hitta fel. En sorts undanflykt. Jag säger som Camilla, jag är kär i kärleken. Inte konstigt att man inte kan hitta någon då. Vi har så lätt att klaga och så svårt för att uppmuntra varandra och oss själva. Vi vill vara alla till lags, samtidigt som man ska hinna med att äta,sova och träna. Det går inte ihop. Vi har bara 24 h per dygn. Vi måste ta vara på oss. Senast idag så kom min chefs fru in och berättade om en man som var bekant för henne, han hade dött 48 år gammal - i stress. Han var lärare, sportade och skulle vara alla till lags. Tyvärr är han varken dne första eller sista som kommer dö utav detta. Det har blivit en form av vår livsstil - att stressa. Att på så kort tid som möjligt, hinna med så mycket som möjligt.
Fia, jag och Jenny.
Lämna gärna en hälsning här
Trackback